måndag 29 oktober 2012

Besynnerliga barn

Varje gång jag skriver om en bok så vill jag börja med att klargöra att jag inte är någon recensent. Samma sak just nu. Men så funderar jag ett varv till: Vem är egentligen recensent? Så, jag låter hybrisen fara ut genom rutan och skriver en recension av senast lästa bok.

Miss Peregrines hem för besynnerliga barn, av Ransom Riggs. (Klicka på länken för att läsa en kort beskrivning av boken.)

Hmm ... Where to begin? Jo, boken är fantastiskt fint utformad. Den tilltalar mig enormt mycket rent estetiskt. Skön papperskvalitet är det också. Att den har bilder insprängda här och där tycker jag också mycket om. Något jag tror, och hoppas, kommer att komma alltmer även i litteratur som vänder sig till vuxna.

Jag tycker upplägget är intressant och trovärdigt. Jacob har en farfar, Mr Portman, som är lite speciell. Relationen mellan dessa två är mycket fint återgiven. Vi får följa dem mellan Jacobs barndom och hans tonår. Sedan dör farfar och det hela spårar ur.

Jag har en känsla av att författaren velat skriva en annan bok. En bok om judarna och förintelsen. I de passager som dessa nämns, så svider språket till på ett sätt som det inte gör i resten av romanen. Jag tror att den hade vunnit på att ta bort en del historiska paralleller, för de fungerar inte särskilt bra. Att tidsresan sker mellan nu och 1940, saknar dessutom relevans. Dessa kapitel hade kunnat bli en helt annan bok.

De besynnerliga barnen beskrivs också lite för mycket i detalj, för att sedan följas av ett kapitel där Jacob är kåt. Ja, det är precis så abrupt och konstigt som det precis nu kändes att skriva det. Nästa stycke får man reda på mer om andra besynnerliga barn och så var det med det.

Språket är ganska befriat från gestaltning. Det gillar jag. Jag tycker att det här med gestaltning gått överstyr. Det saknas också nypåhittade metaforer. De gamla beprövade håller än. Uppfriskande!

Det är övertydligt att författaren  tänker sig en fortsättning. Den tänker jag inte läsa.

Synd på en sådan fin bok att innehållet trots allt var lite, tja, beige.




4 kommentarer:

Hannasominteorkarloggain sa...

Haha, när jag läser igenom den nu så ser jag hur b-e-i-g-e recensionen är. Men det var ju tyvärr boken också. Trots fina förutsättningar.

Åsa Hellberg sa...

Visst har väl det där med gestaltning gjort det? Jag håller med utan att ha någon som helst åsikt om just den här boken.

Hanna sa...

Ja, jag tycker verkligen det. Dessutom så gör modet med gestaltning att mycket blir så likriktat. Jag tycker det är uppfriskande med hederliga gamla uttryck som "arg som ett bi" eller att man bara skriver "han betedde sig som en arkeolog". Istället för ändlösa omskrivningar och beskrivningar om vad och hur en arkeolog gör.

Frida Åberg sa...

Jag bara älskar att du stökar till i gestaltningscementeringen. Nej, allt behöver inte gestaltas och allt behöver inte gestaltas så jäkla långrandigt. Se Hemingway, gestaltmästare - och kortfattad.

Metaforer ska komma naturligt. Det är jättesvårt att skriva bra metaforer. Där tror jag det är svårt att lära sig och de som varit på skrivkurs och känner tvånget att kasta in en liknelse då och då brukar ofta misslyckas.

Tack för en bra och saklig recension!