Till att börja med hade jag lite svårt för det extremt avskalade och nakna språket. Samtidigt så gav torftigheten och den absoluta frånvaron av sentimentalitet en stark och obehaglig föraning om vad som komma skulle. En föraning som hela tiden drev mig att läsa vidare. Några kapitel in i boken är jag fast och måste helt enkelt läsa vidare för att få veta - trots att jag egentligen redan vet rent faktamässigt - hur det ska gå för dig och din son. Den utvecklingen som sker, nästan i smyg, är hisnande. Jag lider, gläds, våndas och hoppas. Blir fylld av den starkaste vrede och slutligen är även jag helt utmattad av känslor.
Jeez liksom. Har jag, pyttelillajag, lyckats skriva en bok som får någon att känna såhär ...?
11 kommentarer:
Japp, Hanna. Storahanna. Det har du.
Jajemän! Det har du. :)
Härligt! Grattis!
utan tvekan!
Jajjemensan! Jag kände likadant när jag läste den. Så ser mycket fram emot din nästa bok!
Vad härligt med så fin feedback! Grattis. :)
Haha "Storhanna". Har jag aldrig blivit kallad förr. :)
Tack för fin respons från er också!
Jepp, för jag kände likadant när jag läste den! Och jag kunde inte slita mig.
Inte bara någon utan alla som läser den.
Absolut, din bok berör!
Sitter här och är lite förlägen av alla fina ord. Men allra mest väldigt glad!
Skicka en kommentar