Efter att jag hade möhöhöö:at stod jag villrådigt där i rummet. Blev meddragen till det krypin där själva head-shotsen skulle tas. Jag överlevde två fotograferingar. Vem står ut med att stå någon meter från en professionell modell i bara kalsonger och försöka agera lugnt och sansat? Ja, inte jag i alla fall. Det hade jag ju redan bevisat för mig själv. Nej, fotostudion var inget för mig, man ville ju behålla sin air av cynism liksom. Ett krasst höjt ögonbryn lät sig icke göras. Så jag stapplade tillbaka till det däringa rummet igen. Trodde kanske att jag kunde behålla mitt lugn. Vilket lugn?
En av adonisarna kom fram till mig med ett papper. Han såg bekymrad ut och jag ville såklart agera the knight in shining armour. Han pekade på en fråga där på papperet. Frågan var om han hade motorcykelkörkort eller inte? Guden tittade bedrövat och förhoppningsfullt på mig. Han kunde nämligen köra motorcykel men han hade inget körkort. Jag öppnade munnen och ut kom - Höhöhö, why don't you just lie, höhöhö? Han såg lättad ut men lite förvånad. Jag såg min chef på andra sidan rummet, hon tittade utforskande på mig. Svallvågorna från min idiotreplik hade väl redan repellerat på andra väggen och var tillbaka där jag stod. Jag rusade ut ur rummet och upp till mitt skrivbord.
Någon vecka senare var kontoret fullt av förväntningar. Många ur personalen skulle följa med på den photoshoot som skulle gå av stapeln i Arizona. Tidningens största modereportage någonsin skulle nämligen fotas där. Jag var avundsjuk. Jag ville också följa med.
När de sedan kom tillbaka hade de tagit mängder av fantastiska bilder. De bästa någonsin. Typ. Men tillbaka i NYC visade det sig att de inte kunde använda fler än kanske tre foton. Därför att alla foton utan tre var tagna på en motorcykel som susade fram i öknen i full fart. På vanliga vägar, inte någon closed set. Det var tydligt, och en lögn hade inte suttit bra med myndigheterna. En modell som uppenbarligen kunde köra motorcykel men som inte lika uppenbart hade något motorcykelkörkort. Regelverket kring sådant är rigoröst. Vi snackar landet som älskar att stämma allt och alla. Modellen i reportaget? Just det, guden jag hade sagt höhöhö, why don't you just lie, höhöhö, till.
Och ja, när man får sparken i USA så får man en papplåda att lägga sina saker i. Och man får gå på dagen. Precis som på TV.
HANNA LANS om författandet, betraktandet och andra livsnödvändigheter
20 kommentarer:
Ha ha ha, vad kul du skriver! Förlåt, jag förstår att det måste ha varit jobbigt, men väldigt kul att få läsa om! En kram som tröst?
Men oj... Det VAR dumt... Lider med dig... Och tror att du aldrig någonsin efter det hintat om att en vit lögn kan vara bra att dra ibland...? ;)
Men du menar att DU fick sparken för att han hade ljugit (även om det var ditt förslag)? Eller var det han som fick sparken?
Sofie: Ja tack, jag tar gärna emot en tröstekram!
Joanna: Visst var det dumt ...
Mockapocka: Jag fick inte stanna länge nog för att veta vad som hände med honom. Men bilderna kom i tidningen, vad skulle de göra, ta om alltihop? Suck.
Ouch! Men det var ju bara ett förslag! :) Hur skulle du kunna veta att han skulle lyssna på dina små förslag?
Det var långsökt tycker jag. Hade aldrig hänt en man. Nej, inte i det här landet. Håller med Anneli.
Kanske tar man för givet att modeller är för korkade för att ta egna beslut, och därför måste alla som arbetar med dom bli ansvarig för vad de gör? (Nu var jag elak...)
Kanske är det så att det inte skulle ha hänt en man, men framförallt så ville de straffa någon och den där modellen behövde de ju. Jag var en sketen assistent och umbärlig. Deras tänkta reportage blev bara några bilder långt istället för det fantastiska de hade tänkt sig. Någons huvud måste rulla då ...
Sofie: *Jag fnissar inombords så ingen hör*
Hehe, jo visst var det dumt, men lite roligt samtidigt. Inte tror man i stunden att det kan få sådana konsekvenser.
E: Nä, det hade jag väl aldrig trott. Däremot känner jag migväldigt skyldig till att det där modereportaget som skulle bli så himla bra, bara blev mediokert. Man kan väl tycka att någon redaktör skulle kolla körkortet på killen, inte bara lyssna på hans ord. Och det VAR ju faktiskt han som ljög, inte jag ... *Snyft*
Haha! Men vafan, HAN borde ju fått sparken för att han tog ditt råd på allvar. Du kunde väl lika gärna ha skämtat? Jag har oxå blivit kickad i USA och det är verkligen att gå på dagen! Fick fan inte ens en papplåda..
Det är våra misstag som gör livet intressant :) i alla fall för oss läsare!
Visst är det säkert så, Desirée.
DT: Men stackare, vad packade du i då?
Nä, dra mej baklänges
Skrattar. En underbar historia så här i efterhand. Kanske inte lika kul när det hände!
Vally: Också ett sätt att uttrycka det. :)
Annika: Det skrattet bjuder jag på!
Uff. Det var vel mest fordi sjefen din faktisk hørte deg foreslå det...?
Men fysj for en ubehagelig praksis. Her hos oss skal det virkelig seriøse ting til før en må gå på dagen, ikke bare et lite tap og at noe ikke går som tenkt.
Tante Jul: Säkert var det så att hon hörde och det var skäl nog. Tyvärr var det säkert så. Usch.
Nu har jag läst hela historian och jag skrattar för du skriver så roligt! Men trist att du fick gå för att han ljög.
Men det där med papplådan...verkar lika hemskt som när man ser det på tv. De kan väl lika gärna börja tillverka specialkartonger i knallröd färg med stor text på; FIRED. Bara för att riktigt trycka ner personen i fråga.
Det är säkert diskriminerande att trycka upp sådana ... Men på nå't sätt en skojig idé. :)
Skicka en kommentar