Oj, jisses, vad jag sitter här och skrattar. Ja, vad ska man säga? Snällra rara USA. Jultomten?
På den tiden då jag fortfarande var lyckligt (nåja) gift, så fnissade ofta min dåvarande om min svenska krasshet. Sonen fick veta att sprutor gjorde ont, att man kommer att dö så småningom och att världen är en hård men skojig plats. Att tomten inte finns fick sonen alltså med modersmjölken. Jag märker nu när jag är lyckligt (nåja) skild, att pappan försöker ta tillbaka lite mark i föräldraskapet. Sonen kommer ofta hem från sina besök hos pappan och frågar hur det egentligen är. Finns tomten eller inte?
HAHAHA! Sorry, det här är allvarliga saker, jag ska inte förlöjliga det. Jag går och lägger mig istället.
HANNA LANS om författandet, betraktandet och andra livsnödvändigheter
12 kommentarer:
Det påminner mig långsökt nog om när min då tioåriga dotter kom hem och under stora gråtattacker undrade om vi tänkte kremera henne om hon skulle dö. Hennes musikfröken hade sagt att barnen kunde fråga sin föräldrar detta.
Öh? Varför då????
Det här med tomten ter sig betydligt mer oskyldigt och det fick de be om ursäkt för...
Det där med tomten har jag aldrig föstått varför man ska lura i barnen. Men i fallet med Joannas barn tycker jag att krassheten har gått lite överstyr.
Sonen kommer hem från besök hos sin pappa? Nu undrar jag lite. Jag har tagit för givet att pappan är ute ur bilden? Har jag missat något?
INGEN tafsar på tomten!!! :) Ja, utom jag då, i alla fall hemma hos oss :D
Ha ha, bra Hanna! Det här har jag tänkt på mycket. Inga lögner om någon tomte i det här svensk-amerikanska hushållet inte, men det var väl knappast någon överraskning?
...... jisses!
Men hjälp...de slutar aldrig att förvåna, de där amerikanerna.
Hahaha!
Jag tycker inte att det gör något om man "lurar i" barnen att tomten finns. Förr eller senare kommer de på hur det ligger till. Jag glömmer till exempel inte när tomtefar och tomtemor kom åkandes i häst och vagn hem till oss. Det kändes nästan för bra för att vara sant. Det var det ju också, för tomtefar tog en liten whisky innan han hoppade upp på vagnen igen. DÅ fattade jag. För inte dricker min fantasivärldstomte whisky!! Nähädå!
Hahaha!!
Sofie: Han bor här i Sverige nu och har regelbunden kontakt med vår son.
Camillos: Skäms på dig pedagogen!
Ni andra: Sunda människor ni är! :)
Hi hi. Fattar du att du sitter där och ger hintar om den hemliga fortsättningen? Kontakt med sin far? Jisses, så nyfiken jag blir. Hur går det, hur är det, hur är han? Och sedan skriver du i kommentaren att han bor i Sverige. Det var oanat.
Hanna, när kommer uppföljaren? Vi vill veta hur det gick sedan! Lite skämtsamt sagt, förlåt. Jag förstår att det skulle vara oerhört svårt att gå vidare med något sådant, alltihop är ju egentligen superprivat.
Men din historia är vädligt engagerande, egentligen var det väl det jag ville säga.
Tack för orden att min historia är engagerande! Jag som lever i den dag efter dag, kan tycka att den är lite tröttsam ... Jag har en uppföljare i huvudet, men vet inte om den faktiskt ska skrivas. Sonen blir ju äldre och äldre och jag vet inte hur mycket av vårt liv som bör lämnas ut till allmän beskådan.
Skicka en kommentar