Men alltså: Jobba, Bosse, jobba, intervju, gråta, äta, prata i telefon, jobba.
Mitt manus då? Va?
HANNA LANS om författandet, betraktandet och andra livsnödvändigheter
HANNA LANS om författandet, betraktandet och andra livsnödvändigheter
7 kommentarer:
Var intervjun trevlig eller var det den som fick dig att gråta...?
Vet du, det kanske det faktiskt vr. Inte för att jag tänkte på det under intervjun, men när man på 1,5 timmar pratar om allt som min debutroman handlar om, så kommer ju en massa gammalt skit upp.
Gråta? :(
Men nu ser jag ditt svar till Joanna; förstår verkligen. Lite samma när jag läser min, men under största delen ler jag ändå. Det är skönt.
Jag har förövrigt undrat länge vad som hände sedan, relationen till pappan. Både mellan er och mellan barnet och pappan.
Jag känner med dig, Hanna. Ibland kommer det förflutna tillbaka med en ruskig kraft, oftast när man vridit och vänt på det, brukar dock något positivt komma fram tillsammans med en nyvunnen styrka. Hoppas det strax känns så för dig. Kram!
DT: Egentligen har jag en hel uppföljare i huvudet som bara väntar på att skrivas ner, men jag är inte säker på att det är så juste mot sonen. Pappan bor i Sverige nu (hur dumt är inte det egentligen, så många år som han vägrade ...?) och de träffas regelbundet. Allt har löst sig väldigt bra för vår son, men jag har det inte alltför lätt med Mannen nu heller. Kan berätta mer när vi träffas.
Lovable: Tack!
Och Bosse då? Vem är det?
Bosse är min ryggdoktor. Alla som har värk i kroppen och har vägarna förbi Göteborg ska gå till Bosse. Livet blir så mycket ljusare då. :)
Skicka en kommentar