Glamour

Jag sitter och tittar på The September Issue och drömmer mig tillbaka. Till då jag fortfarande bodde i New York och trodde att livet skulle ordna sig. Innan jag förstod hur oerhört dåligt jag mådde. När jag fortfarande försökte upprätthålla något slags liv därborta. Något slags drägligt liv. Något jag själv kunde landa i, något som inte hade med min man att göra. Något som bara var mitt.

Genom en väninna fick jag jobb på en stor månadstidning. Det varade inte ens ett år och var inte på heltid. Gud förbjude, jag hade ju barn och varken en närvarande pappa eller barnflicka för sonen ... Att försöka göra ett dugligt jobb på Manhattan under de premisserna ska jag ha en jävligt stor eloge för, I'm just sayin'. I alla fall. Jag älskade varje sekund av jobbet. Känslan att stå framför de där små bilderna på väggen, de som ska bli tidningen. Hur redaktörerna ändrade bildernas ordning, tog bort och la till.

Vi delade lokaler med "Shape". Det var stor skillnad på dem som arbetade på den ena och den andra tidningen. På Shape var det endast kvinnor som arbetade och de var oh so fit. Där jag jobbade var det 50-50 män och kvinnor och de kvinnor som fanns på kontoret gjorde inte mycket för att framhäva sina bästa sidor. Första dagen på jobbet trodde Jim i front desk på bottenvåningen att jag skulle på casting. Mycket smickrad sa jag som det var, att jag var photo editor assistant.
- Du borde gå på casting, replikerade han.

Jag älskade Jim.

En dag var det en casting på min tidning. För män. Min chef undrade om jag ville vara med. Jamenjovisst, svarade jag. Helt oförberedd på vad en casting innebar. På TV hade det handlat om svepande kameror och vackra människor. Men på TV är det ju inte på riktigt. Det går att slå ifrån sig. Jag tog några hoppsaskutt in i det rum där aspiranterna hade samlats för att fylla i blanketter och för att få allmän information innan de skulle ta av sig på överdelen och fotas. Tidningen jag arbetade för? Men's Fitness. Vi kan väl säga att männen i rummet var, eh ... vältränade? Med tanke på uppdraget de hade så förstår ni också att de var, eh ... vackra? Jag, drottningen av cynism och realism, stod dumbstruck mitt i rummet. Så mycket skönhet samlat på så liten yta. Vi snackar New York City. Vi snackar en internationell tidning. Vi snackar modeller. Femtio av världens vackraste män samlade på en liten yta om kanske 60 kvadratmeter. Ett underligt litet ljud slapp ur min strupe. Jag Möhöhö:ade. Jo, precis det där ljudet som slibbiga män med för många öl innanför västen gör när en bystig blondin går förbi i en bar. Möhöhöööö. Jag. Jag möhööhöö:ade.

Jag skäms fortfarande.

Sedan gjorde jag något dumt. Men det var så dumt att jag måste berätta om det en helt annan gång.