Att älska ett barn är fruktansvärt ju! Jag menar, man vill att varje minut ska bli ens barns bästa minut ever, och när det inte blir det så blir man så besviken på sig själv. Även en neutral minut är ju sämre än den bästa minuten ever, så hur ska man någonsin kunna bli nöjd? Man gnäller ju ändå då och då, skäller rent av. När vardagsrummet strösslas av söndertrasade glasspapper, när svansen på hunden dras ännu en gång, när barnet i fråga leker den oh so wonderful härmleken. Det dåliga mammasamvetet när barnet, trots skäll, glatt skuttar vidare och blir överförtjust när han får veta att han kan sova i mitt rum i natt. Som det
g n a g e r, skitsamvetet.
Älskade pojke-galningen-min, mamma vill det bästa men är bara människa.
HANNA LANS om författandet, betraktandet och andra livsnödvändigheter
7 kommentarer:
I know... Alltför väl.... Tänk om det räckte med att bara vara människa... Åtminstone inför sig själv.
Kanske ska vi vara glada att vi känner såhär? Det betyder ju att vi älskar mer än vad som är möjligt.
Åhhh så svårt det är! Men, tröst, ni gör det alldeles rätta, även om barnet senare tror något annat!
Åh vad jag känner igen mig. De är ju så älskade och ändå brister även vårt tålamod då och då. Men jag tror de vet, jag tror de känner hur älskade de är, även när tålamodet inte håller längre. Att de vet är det allra viktigaste.
Att han är trygg är kanske bevis nog ...? Usch, vet inte, så jobbigt när tålamodet brister.
Usch, det där samvetet, kommer man någonsin undan det?
Förmodligen inte. :(
Skicka en kommentar