Att jag väljer att prata om recept när jag egentligen vill skrika från barrikaderna att livet är orättvist? Är det överlevnadsinstinkt eller bara mjäkigt? Har vägt alla mina ord och handlingar på guldvåg i så många år nu att jag inte längre vet. Svalt så många besvikelser att allt numera smakar sött trots att det egentligen inte smakar någonting. Har jag fått känsligare smaklökar eller nöjer jag mig numera med det minsta möjliga?
Oavsett så är jag trött på det. Trött på vad folk kommer undan med, trött på att svälja, trött på att stå bredvid.
Beware, kanske är det slut med Mes-Hanna nu.
HANNA LANS om författandet, betraktandet och andra livsnödvändigheter
7 kommentarer:
Först.... livet är orättvist, vad vi än tycker. Hur många är avundsjuka/svartsjuka på dig????? OCH, du är i n g e n mes min vän o älskad dotter, har a l d r i g varit. Stora kramen från mamman
Känner igen mig i det du skriver och känner din frustration. Jag har själv funderat på det, om jag skulle skriva vad jag egentligen tyckte i min blogg och säga rakt ut vad jag kände, vad skulle hända då? Kram på dig.
Jag skulle nog tycka att det vore spännande att se tuff-Hanna och väntar med spänning.
Jag fattar.
Mamman: du vet ju, men jag tycker ändå att jag håller mig tillbaka för mycket, jag är kapabel till stordåd om jag släpper mig själv fri. Det svär jag på.
Perny: kanske att man borde skaffa sig en anonym blogg och bara ösa ur sig? Eller så får man inkludera idioter och frustration i sina böcker. 😀
Åsa: Skönt! Och jag vet att du vet. Min mentor. 😘
Hanna. Mes? Vilket skämt. Du är en av de mest omesiga jag vet.
Hmm ... Jag vet inte det jag. Har varit vassare, det har jag. Men med det inte sagt att jag inte kan lämna meseriet bakom mig! Ha, här tas det nya tag redan idag. Eller igår kanske. :)
Skicka en kommentar