Sitter och tittar på dokumentären Penthouse North. Den följer min förrförrförrförra granne Agneta Eckemyr. Jag undrar lite vad syftet med dokumentären är? Om man som svensk som alltid bott i Sverige tittar på dokumentären, vad ser man då? Jag försöker titta med nya glasögon, som en svensk som aldrig varit del av Agnetas liv. Det jag ser då gör mig ledsen. Jag ser en snygg dam på 62 år som bor i en skabbig lägenhet någonstans i New York. Någon som kameran och filmaren inte vill göra rättvisa. Vid något tillfälle berättar hon vad hennes hyra är, drygt 2500 dollar i månaden. Som svenska som suttit vid det där bordet och druckit vin ur de där glasen, och suttit på sängen och pratat snusk, så blir jag hemskt upprörd.
Hyran. Där är hela kärnan. Det förstår man som svensk också, men man kan nog inte förstå detta i sin helhet om man inte får det i relation till något annat. Varför nämner de inte den summa som hyresvärden kan ta ut av en ny hyresgäst? Varför nämner de inte hur hyreskontrakten ser ut i NYC? Varför trycker de inte på storheten i detta att ha bott i ett penthouse på Central Park West i 40 år med denna makalöst låga hyra?
Som f.d. exilsvensk och f.d. granne, kan jag förstå Agnetas besatthet av att hålla fast i sin lägenhet. Den där lägenheten och adressen saknar motstycke i världen, så är det bara. Skabbigt eller ej. Varför framgår inte detta?
Vi är mångamånga som kommit förbi och fnittrat, druckit vin, bjudits på middag och köpt hennes design. Var det nog? Så generös som hon var genom åren, varför syns inte det i dokumentären?
Ledsen, är vad jag känner mig. Men jag ser en kvinna som följde sin dröm och inte gav upp. Jag respekterar henne för det, storligen!
HANNA LANS om författandet, betraktandet och andra livsnödvändigheter
15 kommentarer:
Jag såg också dokumentären och den var väldigt utlämnande. Jag träffade Agneta en del på 80-talet i Sthlm och hade faktiskt glömt bort henne, så det var både roligt och ledsamt att se programmet.
Bra att hon kommit hem och får den hjälp hon behöver nu i alla fall!
/Lasse
Såg också den utlämnande dokumentären. Förstår inte riktigt dess syfte.
Kände i hjärtat med Agneta som självklart inte efter så många år ville lämna sitt hem,denna vackra våning.
Kommer ihåg hennes härliga fester och generositet.
Hoppas hon har det bra nu i Sverige.
// Annelie
Jag håller med dig Hanna, du tog mig till henne o den fantastiska lägenheten o hennes stora öppenhet! Jag hade också förväntat mig mer positiva inslag o mer av hennes kreativitet, borde ha kunnat värvas med det sorgliga i nuet. Men, hoppas hon har det bra där hon nu är!
Håller med er andra. Jag tycker rent ut sagt att det var en taskig film! Jag har ingen personlig relation till Agneta men jag minns att jag sett bilder på hennes kläder och hem i olika tidningar genom åren och verkligen beundrat hennes stil. Det kom ju inte alls fram i filmen! Man fick ju intrycket att hon inte fick sälja alls! Att hon hade så många vänner som ställde upp var väl det positiva med filmen, då förstod man ju iallafall att hon var älskad och uppskattad!
Håller med er andra. Jag tycker rent ut sagt att det var en taskig film! Jag har ingen personlig relation till Agneta men jag minns att jag sett bilder på hennes kläder och hem i olika tidningar genom åren och verkligen beundrat hennes stil. Det kom ju inte alls fram i filmen! Man fick ju intrycket att hon inte fick sälja alls! Att hon hade så många vänner som ställde upp var väl det positiva med filmen, då förstod man ju iallafall att hon var älskad och uppskattad!
Jag såg filmen och den grep tag i mig kunde inte sluta titta, tycker den var fint skildrat och man kunde ana vilket underbart liv hon levt med härliga vänner, tyvär blev hon ju tidigt sjuk, så det var nödvändigt att hon fick vård. /JP
Jag snubblade på den här dokumentären igår ikväll på tv. Det var första gången jag hörde talas om Agneta Eckemyr. Jag fick se ett porträtt av en kvinna, vilken som helst, och samtidigt inte, precis som de flesta av oss. Jag såg hennes underbara vänner och hennes önskan att hålla kvar vid det som hon älskar, precis som många av oss. Jag är säker på att det finns många sidor hos Agneta som inte speglas i dokumentären. Komplexiteten hos människor kan inte speglas på en och en halv timma, och för er som känner henne och har era unika relationer till henne vore det konstigt som en och en halv timma kunde göra hennes liv rättvisa. Men som utomstående såg jag ett människoöde, fullt av kärlek. Och det du skriver om det unika i det penthouse som hon hade tycker jag att filmaren skildrar oerhört bra i musik/bild-sekvenserna, där utsikten från hennes sovrum ständigt återkommer, där i alla fall jag kände att jag kunde få en liten förståelse för hur mycket lägenheten har betytt för henne.
Jag blev väldigt fashinerad av denna kvinna. Hon verkar ha levt ett enormt innehållsrikt liv och varit älskad och omtyckt. Men som sagt omfånget av lgh framgick inte. Hur stor den egentligen var och var den låg. Men det jag funderar på mest är varför hennes familj inte verkade ställa upp? Det var ju bara vänner som ifrågasatte hennes beslut att bo kvar. Och detta innan de visste att hon hade alzhaimer... Tyckte hon tog deras hårda kritik väldigt bra.. Nog måste hon väl ha kunnat haft en inneboende som betalat 1500 dollar med det läget? Nu blev hon ju sjuk så det blev väl bra ändå att hon fick flytta hem. Härlig kvinna! / Lina
Tack för era kommentarer! Visst framkommer det hur mycket hon gillar sin lägenhet, men det där med hur unik den var, det framgår ju tyvärr inte. Med det läget och ett penthouse, så kommer hyresvärden säkerligen kunna få in mer än det tiodubbla per månad. No kidding. När jag bodde i NYC betalade hennes grannar 33.000 dollar i månaden, visserligen för fler kvm, men på lägre våningsplan.
Det är oerhört sorgligt att hon numera är så sjuk att hon var tvungen att flytta tillbaka hem till Sverige. Men i ljuset av hur hon mår så kanske det var för det bästa ändå.
Jag såg den som en dokumentär som återger en livsberättelse, eller ett livsöde, och filmen gav ett finstämt men sorgligt porträtt hur livet kan förändras och hur sårbara vi är, oavsett tidigare historia, förmågor och framgångar. Det blir såklart annorlunda att se filmen som betraktare jämfört med om man har en relation till personen ifråga. Att det funnits framgång, gästfrihet och glamour förstår man, liksom dilemmat med hyresnivåer. För mig blev det en berättelse om mänsklig kamp, vänskap och livets villkor.
Fint allt skriver! Jag såg Penthouse North igår, vill se om den för att se hur jag känner dagen efter, vad jag missade kanske.
Dokumentären besvarar inte allt, beskriver inte alla nyanser, lämnar betraktaren att dra en del egna slutsatser. I det stora hela tycker jag också att det framgår fint hur Agneta levt, hennes framgång, skönhet, generositet. Det som gör ont är att det blev mycket närgånget, kanske mer så än vad Agneta önskat.
För den som kan New York och bostadspriser generellt i världens metropoler, var det tydligt att detta var en guldgruva. Kan hålla med om att det kunde ha förtydligats dock - hade även svårt att hänga med på hela processen i domstolen.
Hej,
Dokumentären om Agneta Eckemyr förde mig till din blogg. Jag såg filmen igår och blev mycket berörd, och behövde veta mera. Det var hjärtskärande att se denna utlämnande film, och min undran var just, vad var syftet?, vad tyckte Agneta själv om slutresultatet, vad tyckte hennes familj, och hennes närmsta vänner som deltog i filmandet? Ja filmen ställde mer frågor än den gav svar. Och kanske skulle det behövts lite mer förklaringar i eftertexten. Dokumentärer är känsliga saker, där filmarens syften kanske krockar med objektets syften och önskemål, och där mycket lämnas obesvarat i slutresultatet. Vore intressant ta del av filmarens tankar kring hur hon ser på denna dokumentär. Själv kommer jag ihåg Agneta från skolan i Skövde, där hon alltid stack ut med sitt utseende, sina kläder och sina drömmar om att bli en kändis, något som naturligtvis inte alltid sågs på med blida ögon av skolkompisarna i en svensk liten stad i mitten på 60-talet, där Jantelagen var allmänt förekommande. Jag hoppas innerligt att hon har det bra där hon nu befinner sig och att hennes familj och vänner tarväl hand om henne.
Hej,
Jag hittade också hit efter dokumentären. Det jag såg var en kvinna i nöd som ville göra film av ett gammalt manus för att ha råd att bo kvar men som under filmandets gång blev sjuk. Hyrans storlek gav en bild av varför hon ville bo kvar och hur knappa hennes inkomster var. Jag blev djupt gripen av berättelsen, såg en människa som kanske riktigt aldrig växte upp och som trodde lösningen på lvet var att ordna ett party, istället sör att ta tag i problemen och ta sig igenom. Hur lätt är det inte att man lever kvar i sin dröm fastän verklighteen ändrar sig.
Även jag hittade hit efter att sett dokumentären idag och ville googla efter mer information om Agneta Eckemyr. Jag blev väldigt berörd av filmen, den tjänar som en viktig påminnelse om att berömmelse, framgång, hyllningar, cocktailpartyn med VIP-människor, nätverkande, yttre skönhet och andra ytliga i ting i slutändan inte betyder ett smack när det kommer till kritan. Jag förstår därför överhuvudtaget inte vissa av reaktionerna här om att ni inte förstår syftet med dokumentären eller att det inte framgår hur stor lägenheten var eller vilken makalös adress den låg på och hur lyxbostadsmarknaden är i NYC, osv. Det är just det - när skönheten och pengarna sinade och sjukdomen tilltog så stod hon ju där utelämnad, allt det där fantastiska och glamourösa hade spelat ut sin roll, gamla komplimanger, mingelleenden och jetsetmeriter var inget trygghetsnät att falla tillbaka på. Tack och lov hade hon ju fortfarande en samling människor som hjälpte till, det kunde ju ha varit ännu värre. Men visst tänker jag att vi hänger upp våra liv på tämligen flyktiga värden, oavsett var vi befinner oss geografiskt, ekonomiskt eller framgångsmässigt. Det är mitt bestående minne av denna dokumentär.
Jag känner Agneta som en kvinna som levde i nuet och älskade glamour men också förstod sig på kamp. Hon levde inte på något sätt i det blå eller hängde upp sitt liv på flyktiga värden. Jag ser henne som ett gott exempel på hur härligt man kan leva om man skiter i konventionerna, men också hur mycket det kan kosta att göra det. Både rent pengamässigt, men också ifråga om hur folk ser på det där med andra som inte riktigt lever som de flesta av oss gör. Hon hade absolut kunnat ha fått ett värre öde, och jag tror att det är hennes generositet som gjorde att hon hade så många vänner som hjälpte till när hon som mest behövde det.
Skicka en kommentar