onsdag 18 juni 2014

Om en kvinna

Jag tänkte mig ett inlägg om hur himla bra jag är och hur pressad jag varit och ändå klarat mig så bra och uj vad jag kan slå mig själv för bröstet ibland och uj vad jag ville skrika ut till världen att ingen nog var starkare än vad jag är.

Men så kom det sig att jag hade ett litet samtal med en annan kvinna idag. En kvinna som jonglerat fler tjänster än hon borde ha behövt och råddat och stått i och när allt borde varit fixat och klart fick en till kalldusch som bara var att hantera och hur hon gjorde det och när denna kalldusch blev ännu kallare fick ett cancerbesked och hur detta var för tre veckor sedan och att hon opererade bort ena bröstet för en vecka sedan men låt oss inte prata om mig, låt oss prata om dig, vad jobbigt du verkar ha haft det och vad stark du är Hanna. Varpå jag tyckte att mina bekymmer och styrka på något sätt krympte och kände mig liten och hur jag undrade om inte kvinnan framför mig borde bryta ihop på något sätt och hon menade att varför skulle hon göra det, det leder ju inte till någon förbättring av läget. Varpå jag tänkte att jisses vilka starka människor det finns och jisses vad vissa som klagar på småsaker bör prata med sådana där kraftpaket för att få lite perspektiv.

Men så tänker jag att vi inte alls behöver jämföra smärtor eftersom smärtor och motgångar tacklas på olika sätt av olika människor och att det inte är någon vidare konstruktiv tävling att mäta vem som har det värst och vem som ska hålla tyst. Men respekt det måste jag ändå känna, och att jag lär mig något nytt varje dag om mina medmänniskor och att det är en ynnest att få inblick i folks liv, motgångar och medgångar och allt däremellan.

Ett kort ögonblick i en annan kvinnas liv, ett ögonblick jag kommer att bära med mig för alltid.

4 kommentarer:

Anonym sa...

Hej igen,

Jag snubblade in här tack vare Agneta E och nu läste jag ditt inlägg om en kvinna. Upplevde något liknande häromdagen när jag pratade med en av mina bästa vänner som haft prostatacancer, som vi gubbar drabbas av. Dom opererade bort det mesta för fem år sedan och han har levt ett ganska normalt liv, men aldrig blivit helt friskförklarad. Nu när jag frågade vad han skulle göra på sin födelsedag om tre veckor så svarade han att det blir nog ingen födelsedag...

Då blir man tyst.

/Lasse

Lotta sa...

Hanna, så fint! Jag känner exakt så här. Tänker på det ofta.

KRAM

mamman sa...

Bra skrivet! Vi behöver då o då bli påminda om att vi har en kort period här på jorden o vad vi då vill göra med den.

Hanna sa...

Lasse: Herregud, ja, då blir man tyst. :(

Lotta: Jag tror det är bra med ett öppet sinne så folk vågar dela med sig av det de går igenom.

mamman: Ja, en sådan reflektion bör vi alla göra då och då.