Söndagsnovell

Tidningen Skriva har en novelltävling i varje nummer. Den här gången är temat Monster. Jag har än så länge endast skickat in ett bidrag till deras tävling, och det var på temat Nystart. Som jag inte vann. (Hrmpf ...!) Inte heller fick jag något hedersomnämnande. (Hrmpf ...! x2) Men eftersom jag förfogar över mitt eget mediala utrymme här på bloggen, så publicerar jag den här istället. Håll till godo!

Så står jag där. Alldeles för tidigt. Ensam på gången, bara några meter från porten. Mitt inre är i uppror, men i skarp kontrast till alla känslor jag någonsin hyst, är min kropp i fullständig stillhet. Oförmögen att gå in står jag kvar. Min blick fastnaglad vid dörren framför mig. Tiden står stilla eller rusar fram i vindlande hastighet. Eftersom jag är så tidig, tänker jag inte knacka på ännu. Jag väntar ut mig själv medan känsla efter känsla lägger sig till ro i mitt inre. I en rosa vrå hamnar glädjen, i ett mer avskilt hörn finner sorgen ett bo. Ytterligare några ögonblick passerar. Det jag alltid fruktat mest ligger framför mig. Men med rädslan går kärleken, hand i hand. Får näring och hopp av varandra.

Regnet som faller bekommer mig inte. Jag ser hur gången framför mig blir mörkare och mörkare vartefter regndroppe fogas till regndroppe på asfalten. Men själv känner jag mig torr. Jag konstaterar detta snarare än förnimmer det.  Jag har bara rädsla och kärlek i mig nu, ingen av dessa bryr sig om regndroppar. Innanför porten är det varmt och välkomnande.  Det är underligt hur man kan veta sådant utan att ha upplevt. Men jag vet. Varmt, välkomnande och helt nytt. Helt nytt för mig och aldrig kommer jag uppleva samma sak igen. Början och slutet, nytt och gammalt i symbios. Tanken skrämmer mig lite.

En äldre herre går förbi mig på min högra sida. Jag ser honom först i ögonvrån. Jag vrider inte på huvudet, men när han passerar mig ser jag honom tydligt. Han går mycket långsamt och utan att tveka. De välputsade skorna lyfter knappt från marken. Några centimeter i taget vinner de dock mark, närmre och närmre tar de mannen. Fram till porten. Oklanderligt klädd i kostym och hatt. Själv har jag på mig min finaste klänning. Redan uppklädd för en annan fest som jag varit på väg till när inbjudan till denna dök upp. Vi är bjudna på samma tillställning, jag och mannen. Jag är dock ännu inte redo att gå in, jag har fortfarande tid på mig innan det är dags. Mannen verkar däremot vara säker på sin sak. Han lyfter sin hand och knackar på dörren med en fläckig knoge. Skinnet mycket tunt över blodådrorna, som fin marmor. Ja, nog är han gammal. Dörren slås upp och vinklas ut mot mig, precis så pass att jag inte ser vår värd. Den äldre herren ler in mot någon och försvinner sedan bakom porten. Men jag är ännu inte redo, så jag står kvar. Jag vill samla mina två känslor. De rasar fortfarande vildsint i min stilla kropp. 

Eventuellt är min inbjudan ett misstag. Vad jag vet så känner jag ingen annan som är bjuden.  Det verkar dessutom vara en tillställning för en annan åldersgrupp. Äldre. Jag är för ung. Mannen som just försvunnit in genom dörren, han kom inte i sällskap med någon. Han, liksom jag, kom ensam. Jag hör röster från andra sidan, uppsluppna och uppspelta. Det råder ingen tvekan om att stämningen är hög. Feststämning. Även om jag inte känner någon, så vet jag att jag är välkommen. Det strömmar kärlek från porten och rösterna har en klang som av renaste kristall. Och jag förstår. 

Regnet tilltar. Jag ryser till lite. Det börjar bli kallt där jag står. Bara några steg från mig kommer jag mötas av värme och glädje. Några få steg, så är jag framme. Men jag står kvar.

En äldre dam kommer emot mig. Även hon krum av ålder och med tunn, vackert marmorerad hy. Att hon har kommit i tid är rimligt att tro. Någonstans har hon rundat ett hörn, och kommer nu fram till mig. Stannar mitt på gången och tittar upp. ”Tvekar du, min vän?” Hon är mycket kortare än vad jag är och lyfter sin mjuka hand mot mitt ansikte. Lägger den kupad runt min kind. Den är len och känns lugnande och trygg. Trots att jag inte svarar, ler hon mot mig och vänder sig sedan mot porten. Nickar med huvudet mot den och plirar med ögonen när hon ser in i mina ögon igen. Hon krokar in sin arm under min. ”Kom, vi går tillsammans”. Jag tar ett djupt andetag och vet att det är dags. Så går vi mot porten. När den öppnas ser jag: Kärleken har segrat i min kropp. Rädslan är inkapslad och bortförd till en avlägsen vrå långt i mitt inre. Vi ler mot varandra, damen och jag. Sedan går vi in.

In i ljuset.