Sonen köper grejer på Minecraft. Jag betalar med mitt kort och han betalar mig med pengar från sparbössan. Jag tänker att det är bra att han får lära sig värdet av pengar, hur snabbt de försvinner och vad saker och ting är värda. Jodå, han verkar förstå. Men. Oj, detta men. Nu visar det sig att han kan ge bort det han köpt, till andra spelare. Jag hör en av hans vänner använda snällaste rösten över Skype och fråga om han inte kan få lite. Liiite.
Jag har en bussig pojke. Han delar gärna med sig, bjuder gärna sina vänner på det han har. Och det är ok så länge det rör sig om en tia godis här och där, men på Minecraft går summan snabbt upp till flera hundra. Och det är nu jag måste bestämma mig för om det är viktigast att lära sig att det är saligare att giva än att taga, eller om det är den krassa verkligheten han ska ledas in i. Den där vänner köps och man slängs bort samma sekund som man gett bort det den s.k. vännen ville ha?
Jag lutar åt det senare.
HANNA LANS om författandet, betraktandet och andra livsnödvändigheter
8 kommentarer:
jag med. You go, Mum.
Där gick det för fort. MOM!!!
Ja tyvärr lutar jag också dit. Det är tyvärr så verkligheten ser ut...
Jag säger också tyvärr, det är inte alltid generositet belönas!
Gott att veta att du har en bussig pojke! ; )
Sedan är det ju det där med att lära sig att säga nej... (något som jag fortfarande har problem med)
Visst är det trist att det är alternativ nr 2 som känns viktigast att lära sig ...
Supertrist!
Väldigt!
Skicka en kommentar