Den här veckan har jag varit rejält upprörd. På min sons situation i skolan, på samhället och på att det är år 2013 och vi fortfarande inte har jämställdhet. Blir man utsatt för något så ska man hålla tyst. Annars är man en jobbig jävel. Man ska tåla en massa skit. Men vet ni? Det är bara barn och kvinnor som ska hålla tyst. Så fort det är en man som blir utsatt, så är det helt plötsligt ok att tala högt, peka ut och ta sig sin rätt.
Min son är 9 år. Det betyder att han inte kan freda sig i alla lägen. Det betyder att hans vårdnadshavare måste göra det åt honom. Men skam på den mamma som gör det öppet. Visar sin frustration, sorg och ilska över hur barn blir behandlade i Sverige år 2013. På den plats som måste vara den allra tryggaste utanför hemmet. Skolan. Om inte läraren mäktar med situationen, så ska h-n ta hjälp av sin rektor. Skolhälsoteam etc. Inte lägga skulden på barnet. Peka ut, skämma ut och skrämma. Ja, jag förstår att min son kan vara jobbig, han är ju trots allt sina föräldrars barn och ingen kan anklaga någon av oss för att vara människor som lägger sig ner och tar skit. Snart tre år av oro i magen, och trots otaliga samtal och önskemål från min sida att situationen måste lösas, har inget hänt. Jag pekar inte ut någon vid namn, men jag höjer min röst om att något är fel och att detta måste ställas tillrätta. Har samtal med de inblandade, resonerar, föreslår förändringar, talar med min son. Kan inte låta bli att undra hur situationen hade sett ut om det istället var en man som var i mina kläder.
Så till nästa skitsituation. En kvinna måste tåla att få saker och ting uppkörda i sig. Jag har inte läst rättegångsprotokoll och beslut, bara det som står i tidningen och det är inte alltid hela sanningen. Ganska ofta inte ens en bråkdel av sanningen. Men i sådana här fall gör det inget, för vad ger detta för signaler? KlingKong skriver mycket bra om det hela, läs, bli upprörd och kräv din rätt till din kropp!
Skit på allting. Men ute skiner solen och jag har gula ranunklar i en glaskanna på köksbordet. Får leva i min egen lilla bubbla ett tag tror jag. Andas i påse och ta något lugnande. Först därpå kan jag gå utanför hemmet utan att krevera vid varje löpsedel.
HANNA LANS om författandet, betraktandet och andra livsnödvändigheter
6 kommentarer:
Det är väl klart att du måste få ryta ifrån! Om ni som bloggar vågar göra det öppet så tror jag att andra kan få upp ögonen för att fler har det svårt. Om ingen vågar säga något så kan många tror att dem är ensamma i att bli behandlade illa.
Det är för jäkligt att din son blir utpekad av sin lärare i skolan, så får det inte gå till!
Vår rätt till vår kropp ska vi inte ens prata om (eller det är precis det vi ska), ibland är det omöjligt att förstå att året är 2013...
Åh! Fan!
Har varit där jag med. (I kamp med en skola som systematiskt lägger skulden för allt på barnen, finns t o m forskning som visar att detta är en nästan hundraprocentigt utbredd systematik i den svenska skolan, fucking förödande för de barn som blir syndabockar!)
Stå på dig!!!
Tack för stödet! En yttepytte positiv sak är att det är tre till som också blir upekade gång efter gång. Mindre skoj är det endast verkar vara jag som höjer rösten.
Det är ens plikt som förälder att stå på sina barns sida, vad det än kostar! Fortsätt som du gör, tills det blir en lösning!
Jag ska inte ge upp!
Skicka en kommentar