HANNA LANS om författandet, betraktandet och andra livsnödvändigheter
torsdag 4 augusti 2011
Sorg och migrän
Jag har aldrig haft migrän, men idag har jag kommit nära. I ett tidigare inlägg har jag skrivit om en väninna vars barn blivit diagnosticerad med en obotlig och dödlig sjukdom. De kom och hälsade på idag. Jag hade stressat upp mig för det här, för flickan är fortfarande relativt frisk och känner inte till exakt hur sjuk hon är. Jag var rädd att jag skulle försäga mig. Eller börja gråta hysteriskt framför henne. Allt detta gjorde naturligtvis att jag spände mig. När de sedan kom så kramades vi och allt kändes ungefär som det alltid gjort. Dottern spelade spel med min son och jag och mamman pratade om livet och döden. Tårar kom och tårar gick. Jag tyckte att jag hanterade det bra på det hela taget. Allt kändes ju nästan normalt. Vi skrattade tillochmed tillsammans. Men oj, när de hade gått ... Vilken huvudvärk. Kroppen alldeles svag. Hjärnan går på tomgång. Hur H U R klarar man att gå igenom detta som denna lilla familj går igenom? Jag som bara kan snudda vid detta vill vända mig ut och in av sorg. Och jag kan bara hoppas att jag kunde föra över lite av den styrka jag faktiskt besitter, till mamman så att hon klarar av att vara närvarande och bara älskaälskaälska den tid som finns kvar.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
7 kommentarer:
Det är jobbigt när sjukdom och död kryper inpå en själv, speciellt när det drabbar ens nära vänner. Har själv två personer i min vänskapskrets som har drabbats på olika fruktansvärda sätt. Jag tror att det viktiga är att man kan prata med varandra, framförallt att man törs prata om det och inte minst att kunna gråta (och naturligtvis även skratta) tillsammans och inte ta för givet att den drabbade inte vill prata om det...
Ja, jag tror också att det är viktigt att kunna prata om det och våga. Och att inte bli rädd för tårarna som oundvikligen kommer.
Fy vad hemskt! Att förlora sitt barn måste vara det värsta, och att gå runt och veta att det kommer dö, att det bara är en tidsfråga...fy!
Ja, den här sorgen går nästan inte att ta in ...
Vilken mardröm... Jag blev tårögd bara av att läsa det du skriver och då har jag inte ens sett henne...
Ja så är det, men jag som jobbat nära dessa föräldrar o barn gjorde ofta den reflektionen att vi som står utanför lider mycket mer, de som är i det har en vardag som består av samtal med sjukvården,habilitering, omsorgen etc de tar till sig det som ändå är framsteg o i viss mån positivt i sjukdomen (den som sker långsamt). Barnen utstrålar ett sådant hopp ofta, som smittar av sig. (hoppas jag inte blir missförstådd)
mamman
Mamman: Fast det där med lidande och sorg är inte mätbart. Vad jag tror att du menar är att vi som står bredvid känner oss maktlösa och ser bara eländet, medan de som lever med detta ser även ljusglimtar som gör att de orkar även de mörkare stunderna. De ser kanske också mer logiken bakom en sjukdom och kan följa förloppet och förstå, medan vi utanför inte kan det. Men det är jättesvårt att veta, det enda man vet med säkerhet är ju att det är för jävla bedrövligt när barn drabbas...
Skicka en kommentar