Från kalvdans till mord

Igår åkte vi iväg på släktkalas mitt ute på Slätten. "Schlätta" om man pratar västgötska. Där leker vi, sjunger, äter kalvdans och har det allmänt trevligt. Jag ville ha en mysbild på kvigorna i hagen och gick dit för att fota. Då kommer en av mina ligister och börjar jaga kvigorna. Läskigt var det. Hunden struntade jag i, men de stackars kvigorna som sprang i panik, de kan ju få för sig vad som helst. Att hoppa över taggtråd etc. Skada sig. Jag rände efter och skrek h j ä l p. Ingen hörde. Där satt de i godan ro och fikade alltmedan kvigkalabaliken utspelade sig knappt hundra meter därifrån. Efteråt blev jag lite purken och undrade varför ingen hjälpt till. Då visade det sig att vinden låg åt andra hållet, så ingen hade hört någonting. Då tänker jag på folk som våldtar och mördar och man alltid frågar sig varför hörde ingen något? Jo, för att man hörs så väldigt mycket mindre än vad man tror. Jag börjar kanske bli lite skrivskadad, för min tanke var Den här insikten kan jag använda i en bok så småningom. Och göra något smaskigt av. Fikande människor runt hörnet från skitigt mord. Titeln klar som korvspad: "Kalvdans och mord". Jag som inte ens gillar deckare.

Sekunden innan kalabaliken.