Gestaltning ad infinitum

Jag kan inte släppa min aversion mot gestaltning. Den gestaltning vi blir itutade på skrivarkurser och i recensioner that is. Det finns ju en annan sorts gestaltning som blir större i bl. a. USA, och det är där berättandet som jag sysslar med, verkar falla inom. Alltså, inte berättandet rakt av att från punkt A gick de vidare till punkt B och där hände C, utan mer genom helheten. Kommer inte ihåg vad det heter och jag vet att jag skrivit ett inlägg om det, men jag orkar inte leta upp det. Min poäng med detta inlägg är bara att få visa en skojig bild som jag hittade på Facebook. Precis så känner jag när jag läser något krystat i böcker som författats av någon som fått gestaltningshybris.