Måste trots allt

... slänga in ett inlägg. Därför att jag hittade en bok som ju behandlar samma ämne som jag själv skrivit om. Dvs kvarhållande och bortförande av barn. Jag har inte läst boken, Inte utan mina söner, men följde det hela i pressen. Och jag har en känsla av att den här mamman råkade ut för det som höll på att hända mig. Att pappan stämmer in en i annat land, och eftersom man inte kan åka dit och svara i domstol där, för då kommer man befinna sig under det landets jurisdiktion (dvs svensk rätt har noll att säga till om), så förlorar man målet eftersom man ska vara närvarande i rätten. Simsalabim, så har pappan (i det här fallet) enskild vårdnad, och kan komma och vifta med detsamma i ett annat land (ex.vis Sverige) som anslutit sig till Haagkonventionen och då går detta domslut före Haagkonventionen. Nej, jag är inte säker på att det är så det gått till i detta fall, men det låter troligt.

Jag måste också vända mig emot det som presenteras som sanning, att det är flest kvinnor som för bort sina barn. Sanningen serveras på ett sådant sätt att det är vitt eller svart, och mamman är boven. Men hörni, vi har ingen aning om vad som döljer sig bakom rubrikerna, så varning för att ta till er den sanningen. Ifrågasätt alltid! Våld? Ekonomiskt tvång? Utsatthet? Vem har haft den egentliga vårdnaden i vardagen? Osv i all oändlighet.

Vårdnadstvister är inget att leka med i vanliga fall, men internationellt? Kan jag inte rekommendera. Det finns inga vinnare i sådana fall. Men måste ni bryta er loss, så gör det för guds skull, men gör det den lagliga vägen!