HANNA LANS om författandet, betraktandet och andra livsnödvändigheter
fredag 11 november 2011
Hur pratar jag?
"Ska du gå hem nu?" frågade jag ett barn. Och fick såklart till svar: "Nej, vi åker bil". Sonen började nyss storgråta för han trodde att jag hade sagt att jag skulle göra honom flintskallig. När jag i själva verket hade sagt "då klipper vi av det". Man får skärpa sig när man pratar med barn! Så nu har jag bett om ursäkt och ordningen är återställd.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
3 kommentarer:
Som jag har hotat min dotter med att klippa av trasselsuddet! Nu var det inte det du menade med inlagget, det forstar jag, jag gor likadant, pratar "konstigt" med barnen. Ibland tycker jag sa synd om dem! (Men de bor inte i pappkartonger i Afrika iallafall). Och nar jag gor dumma saker som att "bara gora utan att saga". Typ borja knappa oversta skjortknappen pa killen utan att saga till forst. Klart han slanger sig ifran mig och ska vara motstridig. Han har ju ocksa en integritet. Man maste tanka sig for som vuxen.
Eller när man tvingar på sonen en skjorta han inte vill ha på sig och när man hämtar honom efter skolan slutat så inser man att han haft på sig en jacka över, hela dagen ... Långt uppdragen dragkedja så inte minsta lilla skjortsnibb sticker ut. Jag hängde in skjortan i garderoben efter det och går och tittar på den ibland för den är sååå fin. Men inte tvingar jag på honom den något mer inte.
Så många leenden man kan få i samtal med barn!
Skicka en kommentar