Det är synd om de rika

Då snackar jag om de snuskigt rika. Jag tyckte på något sätt så synd om de där ruskigt rika människorna jag träffade när jag bodde i New York. Visst, de kunde köpa allt. De kunde resa överallt. Utan att behöva bekymra sig över att pengarna skulle ta slut. För de där pengarna de hade, har, de tar aldrig slut. De skulle egentligen räcka för många familjer i många generationer. I ett vanligt Svensson-liv. Men de har allt annat än ett Svenssonliv. Den där baksidan som kommer med de snuskigt många dollarna. Den där folk gör precis allt du ber om. Kan ju verka skönt och sådär, men när man kanske inte riktigt vet vad som är bäst för en? De där gångerna man hade behövt att någon bemötte ens krav och frågor med ett nej istället för ett ja? Då är det inte jättebäst att ha en massa pengar. För de där människorna som borde säga nej när de istället säger ja, de har en framtid att tänka på. Och säger de då nej när den snuskigt rika vill höra ett ja, oavsett hur jävla dumt det blir efter det där ja:et, ja då förlorar de sitt jobb. De inte bara förlorar sitt jobb, de förlorar hela sin framtid. Sin familjs framtid. I generationer. De fördärvar sina barns liv. Sina barnbarns liv. De kommer för alltid vara svartlistade på de rikas lista som den där som sa nej. Och är du svartlistad hos de rika och berömda, då är du svartlistad i i stort sett hela världen. Så vad gör man? Så vems liv ska gå före vilket?