Jag kan inte släppa min spökjakt. Idag tar den mig till en kyrkogård. Förhoppningsvis ett steg närmare ett svar på vad det hela handlar om.
Idag tänder jag också ljus för dem jag älskat och älskar. Det känns fint att gå till kyrkogården precis när det börjar skymma och tända ljus i minneslunden. Även om jag har mina nära utspridda, så känns det bra att tända ljus för dem just där jag är. Något av det vackraste som finns är att sedan på väg ut igen titta in mot alla gravar där det glimmar som nedfallna stjärnor på marken.
HANNA LANS om författandet, betraktandet och andra livsnödvändigheter
10 kommentarer:
Lycka till med sökandet!
Vackert med ljus i mörkret. Jag får nog tända dem här hemma istället, inga gravar att gå till på den här sidan landet.
Jag ska tända ett ljus för min far här hemma ...
Frida: Man kan alltid gå till en minneslund och tända ljus där, även om man inte känner någon på just den kyrkogården. Västra Kyrkogården ligger ju så bra till för dig! (Det är dit jag ska gå.)
MM&I: Ja, man kan ju tända precis varsomhelst, det är tanken och eftertanken som räknas.
Spännande! Jag vill också träffa spöken, men de visar sig aldrig för mig.
Märkligt med den kvinnliga konstnärens gåvor i det utmärkta programmet Sverige.
Hon hade talat med Strindberg.
Suttit i Tegnérslunden.
Han hade kommit och satt sig bredvid.
Helt seriöst verkade det som.
Här brinner ljus både ute och inne.
Går åt några flak från IKEA.
Annika: Jorå, om du kommer hit så!
Vally: Självklart var det seriöst!
Fin helg i Sverige som jag aldrig uppskattade när jag bodde där. Jag var nog för ung.
Men ååå sluta med dessa cliffhangers!!! Man blir ju galen för mindre.
Jag gick faktiskt iväg och tände ljus efter att jag läst ditt inlägg. Tack för det, så fint!
NYC-mamman: Vilka cliffhangers? Om spökena menar du?
Sofie: Mysigt!
JA!! (skrev jag tidigare idag men den kommentaren kom tydligen inte upp).
Skicka en kommentar