Den här veckan har jag fått förtvivlat klart för mig hur få det är som tar barn på allvar. "Barn ändrar ju åsikt så lätt". "Men är man så ung så vet man inte sitt eget bästa". "Att båda vårdnadshavarna får yttra sig är viktigare än att barnets åsikt skall tas i beaktande".
Ni tror att jag skojar? Ovan citerar jag ordagrant vad jag fått slängt i ansiktet. Vad sonen har fått slängt i ansiktet.
Ofta får jag förvånade uttalanden efter att jag berättat hurdana samtal jag och min son för. Emellanåt förleds jag att tro att de förvånade människorna är just förvånade för att min son vanligtvis upplevs som omogen eller som en liten sprätt. Men varje gång går det upp för mig att det är för att dessa föräldrar inte själva talar med sina barn på detta sätt. Inte för en dialog som baseras på ömsesidig respekt. Att barnets röst inte tas på allvar. Tyvärr gäller detta även personalen på vissa skolor. Varför denna personal valt att arbeta med barn är för mig obegripligt.
Ett barn som minst en gång i veckan i över två års tid säger Jag vill inte, om en viss specifik sak, som har prövat denna specifika sak en gång i veckan i över två års tid, tycker ni att han verkar ombytlig i sitt tyckande? Tror ni att han inte vet sitt eget bästa? Varför ska hans åsikt inte tas i beaktande framför vårdnadshavarnas?
Att när jag frågar läraren om det kanske bara är mig sonen är tydlig med, att han kanske inte säger nej till läraren? Att då få som svar Han säger alltid nej, men sedan går han med ändå. Andas det inte en liten aningens maktmissbruk? Något slags mobbing? Jag får associationer till våldtäktsoffer som får skylla sig själva eftersom de inte var tydliga nog med sina nej.
När jag ställer upp för min son, då är jag besvärlig. Motvalls. Blir illa omtyckt. Varför rättar jag mig inte i ledet som de andra? Varför ifrågasätter jag? Och varför ger jag mig inte?
Jo hörrni, jag kommer aldrig ge upp respekten jag känner för mitt barn. Jag kommer aldrig sluta ta honom och hans åsikter på allvar. När alla andra vuxna sviker, då vill jag att han ska få leva med vetskapen att mamma kan han i alla fall lita på.
Det har varit en tung vecka.
HANNA LANS om författandet, betraktandet och andra livsnödvändigheter
18 kommentarer:
Usch! Jag blir sâ himla arg när jag läser detta. Minns tydligt hur det var att gâng efter annan säga nej, men ändâ tvingas göra det man inte ville. Man har ju inte sâ mycket val i den âldern.
Jag trodde att det blivit bättre i dessa moderna tider men tydligen inte... Vad bra att du stàr pà dig och att din son kan räkna med dig!
Klart att han vet vad som är bäst!
Jag har tre barn som gått genom hela grundskolan, gissa hur många ovänner jag dragit på mig under de åren? Jag vet faktiskt inte själv, har tappat räkningen.
Vet exempelvis inte på HUR många utvecklingssamtal jag suttit på och fått höra att killar som slåss, snor pennor och suddigummin, rycks i håret och retas "bara vill ha kontakt för att de tycker om" mina döttrar. Och det är bara ett exempel. Flickor som ger svar på tal (vilket mina kunnat göra ibland) är heller inte populärt, kan jag tala om.
Din son kan vara lycklig som har en sån fin och bra mamma! Jag som varit i båda situationerna (mamma och lärare) vet att det är otroligt svårt, för att inte säga omöjligt, att låta alla barn få som de vill alltid. Jag vet inte alls hur er specifika situation ser ut, jag vet bara att jag hade föräldrar som blev väldigt upprörda när de tyckte att jag kört över deras barn. 22 olika viljor, 22 personer som tycker olika om det mesta. Och 44 föräldrar... Dessutom en läroplan att följa och ett ansvar för en dräglig inlärningssituation.
Samtidigt är jag mamma och har stått i den änden också, med ett barn som känner sig orättvist behandlad. Ingen lätt situation.
Maria: Om det hade rört sig om att han sagt nej en enda gång, eller ändrat åsikt fram och tillbaka, så skulle jag inte varit så upprörd. Men som sagt, drygt två år av "nej" varje vecka för samma sak ... Då kräver jag faktiskt att man lyssnar.
Nilla: Jag är fortfarande en flicka som ger svar på tal och det är fortfarande inte populärt ...
Fast nu generaliserade jag å det grövsta, jag brukar faktiskt bli lyssnad på när det behövs eftersom de flesta vet att jag är seriös. Det är nog det som blir extra frustrerande, att när det gäller ett värnlöst barn, så ska inte hans röst tas i beaktande. Jag är van vid att man lyssnar på och blir lyssnad på.
Jag mår illa när jag läser sådant här. Stackars alla barn som blir nonschalerade! Stå på dig Hanna!
Heja Hanna! Bra att du står upp för din son - det ger honom god självkänsla. Mycket bra att bära med sig ut i livet.
Fy fan att det är så.
Din son har tur som har en så vettig mamma!
Det är inte säkert att jag alltid är så vettig, men att i alla fall visa att man tar sitt barn på allvar, det tror jag hans självkänsla kommer må bra av.
GE INTE UPP! Jag minns precis hur det var att vara fyra och dumförklarad (ibland kunde jag dra fördel av det dock). Lärarens kommentar var ytterst korkad. Som barn har man ju fan inget VAL många gånger eftersom alla andra ska bestämma åt en, fast man vet precis vad man vill.
Menar inte att din som är fyra, vet att han är äldre, men jag minns just det här som fyraåring.
DT: Jag förstod det. :)
Jag kommer också ihåg dina inlägg om din hemska fröken ... Iuhhh!
Stå på dig, annars gör någon annan det!
Och hur är det med barns inflytande, står det inget om det i läroplanen?
Barns inflytande i skolan, som det här i allra högsta grad handlar om, står det en hel del om i läroplanen. I senaste Pedagogiska magasinet, som jag antar även din sons lärare får hemskickat, så finns det flera artiklar om just det här. Elevens förmåga och möjlighet att påverka sin skolvardag och sina lärprocesser. Det handlar helt och hållet om lärarens vilja och inställning om eleverna har det eller inte. Skolan blir en odemokratisk miljö om de vuxna där inte förstår vad elevinflytande innebär.
Jag brukar tänka att om skolan inte vill och fattar så ska åtminstone inte mina killar få en känsla av att det är ok att det är så, att ingen bryr sig. Bara för att det ibland är mer eller mindre omöjligt att ändra på saker så är det inte samma sak som att det är ok. Fight for your rights. Typ.
Prestigekänsla.
Nedlåtenhet gentemot ett barn.
Störst, bäst och vackrast.
Jo, det är fina egenskaper att besitta.
Obs! Det sista är ironi.
Underbara ni! Ska genast lusläsa läroplanen och dess förarbeten och se på om detta faller inom elevinflytande. Det borde det göra, det borde det, men vem vet vilka kryphål man kan hitta ...
Klart du ska lyssna och också vara din sons röst när det behövs. I dagens skola gäller det att vara uppmärksam och hålla koll. Ekonomi och problem med personal gör att det tyvärr inte alltid blir riktigt bra för våra barn i skolan. Jag smyger ofta in frågor till barnen om skolan för att känna av hur det är för dem. Aldrig, ALDRIG att jag tänker svika dem och låta dem genomlida något jobbigt i flera år. Bra Hanna, stå på dig!
På den här skolan har dessutom inte personalen någon större hjälp av sin chef, så de får ofta gissa sig fram till hur och vad de ska göra.
Skicka en kommentar