lördag 9 april 2011

Elevers olika intressen

Jag som skulle ut ut ut, fastnade i en krönika om spetsutbildningar i skolan. Om elever som harvar sig igenom skolan. De som redan kan alla teoretiska ämnen. De som bara sitter av tiden. Dessa elever lider i skolan. Men så fort man talar om att de skulle kunna få annan undervisning, alternativt skickas till andra skolor med spetskompetens, då är det frågan om segregering och att trycka ner de som inte är duktiga i dessa ämnen. Att det nu blir ett nedtryckande av de elever som är duktiga i dessa ämnen, det talas det inte om.

Jag var själv en sådan där elev som kunde allt och inte lärde mig så himla mycket nytt. Men jag älskade skolan och hjälpte mer än gärna de som inte förstod. Jag kan nu som vuxen förstå att lärarna tyckte det var skönt att ha mig i klassen, jag avlastade ju henne/honom. Men när jag skulle börja gymnasiet hade jag inte minsta lilla studieteknik. Jag hade ju aldrig pluggat själv. Bara suttit av tiden och däremellan hjälpt klasskamrater. Jag funderar över vilken skillnad det hade varit för mig om jag hade fått gå i en klass med likasinnade?

Att det finns idrottsgymnasier och grundskolor med idrottsinriktning, det skrivs det inte om i negativa termer. Men varför skulle det vara annorlunda med denna spetskompetens än med naturvetenskap eller humanistiska ämnen? Varför är det allmänt accepterat att skapa spetskompetens inom idrott, men inte inom teoretiska ämnen?

Jag har skrivit det förr och jag skriver det igen: Om vi alla bara kunde börja acceptera att vi är olika, med olika intressen och förutsättningar, men inte säga att det ena är bättre eller sämre än det andra, då skulle vi kunna komma framåt så mycket fortare. Vi skulle bli av med ojämställdheten mellan könen och mellan olika grupperingar. Kanske skulle vi bli av med en hel del mobbning också? Men det ämnet kräver ett eget inlägg.

3 kommentarer:

Maria E. sa...

Som fd lärare kan jag bara hålla med. Det är helt omöjligt för en person att tillgodose alla elevers behov. I en fyra med 20 elever kan spridningen mellan elevernas "individuella åldrar" skilja fyra, fem år åt båda hållen. Det går inte att stimulera alla på den nivå de är. Man får lägga sig i ett mellanläge och hoppas på det bästa, tyvärr. Hur man än gör kommer någon i kläm.

Ariel sa...

Åh, vad jag håller med och känner igen mig i det där du säger om studieteknik. Jag hade aldrig läst en läxa när jag började på gymnasiet, jag hade aldrig behövt. Plötsligt fick jag höra "Läs de här hundra sidorna, prov på torsdag." och jag hade faktiskt ingen aning om hur man gjorde. (Därför är jag för läxor, för alla.)

Jag, tyvärr, ett skräckexempel att dela med mig av. En av mina klasskamrater var en oerhört duktig (och skötsam)kille som aldrig fick vare sig stimulans eller uppmärksamhet, i nian la han helt enkelt ner skolan, det var inte roligt längre. Idag tillhör han A-lagarna på bänken i centrum. Jag säger inte att det enbart var skolans fel, men det var där det började.

Hanna sa...

Fy, vad sorgligt Ariel! Ja nog har skolan en stor del i utvecklingen av våra liv minst sagt.