Sonen har varit lite som en kärlekstörstande igel på mig den senaste veckan. Han ääälskar mig. Jag är en fantaaastisk mamma. Jag måste ligga tätt tätt när han ska sova. Vaknar och skriker efter mig. Vill att jag hämtar tidigt på fritids. Vill bara vara hemma. Vill nästan inte leka med någon. Helst ska han sitta i mitt knä och vi ska titta på TV tillsammans. Många timmar. Hade jag inte vetat grunden så skulle det ha varit underbart mysigt. Nu vill jag bara gråta i hans hår medan jag vyssjar sakta sakta och lovar att skydda honom mot världen i hela hans liv. Men mot vissa saker står han ensam och jag kan bara finnas som ett stabilt plank som klarar av att stå emot blåsten.
Pyret.
HANNA LANS om författandet, betraktandet och andra livsnödvändigheter
8 kommentarer:
Åh, stackars lillplutten och dig! Hoppas att det snart blir bättre och tryggare.
Tur att du finns där och att ni har varandra.
Så skönt att han har dig!
Uff, det där känner jag igen från mig själv när det var som värst när jag var liten... Tur att han har dig iallafall!
Jag tycker och tror att jag inte hönsar honom, utan låter honom vara så liten och så stor som han behöver. Att stödja så att han växer och tror ännu mer om sig själv, och vågar göra det även om jag inte finns bredvid.
Det är tur att han har dig som en stabil klippa!
Det finns ett uttryck som jag tycker så mycket om: God couldn't be everywhere, so he created mothers. Stor kram till er båda!
Kram!
Skicka en kommentar