Livet. Döden. Livet? Döden? Jag funderar och sätter punkt, frågetecken och utropstecken. Olika innebörd. Men oavsett hur jag gör, så står det alltid mellan dessa två.
En av mina allra äldsta väninnor har en dotter. Som är sjuk. Väldigt sjuk. Hon dör. Det finns ingen bot och det finns inget som stoppar upp förloppet. I livets slutskede kommer hon plågas av smärtor som inte går att lindra. Kanske lite, det är svårt att veta. Men kanske kanske att morfin hjälper något, så det kommer hon bli injicerad med. Morfin som många blir illamående av. Min väninna kommer inte kunna hjälpa sin dotter. Dottern kommer inte känna att mamma håller om. Kommer inte förstå vad som händer. Kommer bara känna smärta.
Så mamman håller om nu. Innan smärtan. Älskar vansinnigt mycket. Visar sin kärlek och försöker vara stark. Hon och dottern är ensamma. Ja, jag finns. Hennes mamma finns. Men vem ska ta bort smärtan för en mamma som förlorar sitt barn?
Och jag undrar hur man orkar leva om man förlorar sitt barn. Och jag funderar över hur man orkar leva när man vet att man kommer förlora sitt barn. Jag förstår att hon svajar mellan frågetecken och utropstecken. Idag har vi gråtit tillsammans. Jag hoppas att det hjälpte för stunden. Något mer kan jag inte göra.
Fina fina flickan och mamman. Ni har min fullständiga respekt, och behövs jag så finns jag här.
Ledsen.
HANNA LANS om författandet, betraktandet och andra livsnödvändigheter
12 kommentarer:
Åh, vad jobbigt! Jag vet inte vad jag ska säga...orkar nästan inte tänka tanken. Styrkekram!
Gråter och ryser..!
Du är så fin Hanna min vän, kram
Så ofattbart hemskt. Att förlora sitt barn är det absolut värsta som kan hända en förälder och att dessutom göra det under så plågsamma former är olidligt.
Mona Sahlin förlorade sin son Johan helt utan förvarning när han drabbades av komplikationer i samband med en förkylning, endast tio månader gammal. Det visade sig att han haft ett medfött hjärtfel och i själva verket var döende från dag 1.
I efterhand är hon glad över att hon inte visste om hans svåra tillstånd för nu kunde hon njuta av hans liv så länge det varade istället för att ständigt bära på en reell skräck över att han kan dö. (Min sanning SVT Play - mycket intressant program.)
Min mamma förlorade också sitt barn från en dag till en annan när min storebror hastigt omkom i vintras och jag är faktiskt också tacksam över att vi inget visste. Visserligen hann vi inte förbereda oss alls, men ändå. Vi hann heller inte vara olyckliga för hans skull medan han levde...
Livet är svårt.
Varm medkännande kram till både dig och din väninna.
Vilken mardröm... *gråter*
Man orkar faktiskt nästan inte tänka på det. Tänk då att leva med det ... Usch, nu rullar tårarna igen.
Det är outhärdligt och obegripligt. Jag tänker ofta som du - hur står man ut, hur kan man fortsätta leva? Men så tänker jag att det finns en smärtgräns. Det kan inte göra ondare än ondast. Det bara måste vara så.
Kram till din vän även från mig. Jag tänker på dem trots att jag inte känner dem.
Ja, det kanske är så. Det kan inte göra ondare än så. Och överlever man den smärtan så kan inget någonsin bli värre, och då kan man bara fortsätta uppåt.
Jag kan inte kommentera hos dig Annika! Förmodligen beror det på Blogspot, ska försöka flytta över min blogg till Wordpress.
Så sorgligt och orättvist.
Vad fruktansvärt... Ingen ska behöva se sitt barn dö. Det gör ont i hjärtat.
Jag lider med den stackars mamman.
Det är inte meningen att barn ska dö före sina föräldrar, ändå händer det.
Det gör så vansinnigt ont att bara snudda vid tanken på att förlora sitt barn. Att se en nära vän faktiskt gå igenom det gör mig ännu räddare för det hela. Ont i hela själen och hjärtat gör det.
Skicka en kommentar