fredag 25 februari 2011

Att skriva en bok

Jag började skriva på min bok för exakt tre år sedan. Då hade jag heltidsjobb och kunde bara skriva på vissa stunder. Det som var bra var att jag gick en skrivarkurs där vi hade övningar varje vecka. Då var man tvungen att skriva ihop något. Så, ett eller ett halvt kapitel i veckan fick jag i alla fall ihop.

Jag insåg att det höll på att bli en bok när jag hade skrivit ungefär 40 sidor. Jag skrev om ett ämne som jag själv hade upplevt, ett annorlunda ämne och svårt. Jag tänkte att jag behövde skriva för min sons skull. Att han kommer att ifrågasätta mig när han blir äldre. Så jag skrev och skrev. Jag tänkte också på alla dessa kvinnor ute i världen som befunnit sig, eller befinner sig, eller kommer att befinna sig i, samma situation som jag själv. Det behövdes en bok till dessa kvinnor tänkte jag.

Nyår 2009/2010 skickade jag in mitt manuskript till några förlag. Sju stycken har jag för mig. Ordfront var det enda som skickade bekräftelse på att de mottagit mitt manuskript. Det ska de ha en eloge för. Några tog sina tre-fyra månader på sig. Några har jag fortfarande inte hört ifrån. Ett omdöme har jag fått: Välskrivet och engagerande, men vi tror inte den har allmänintresse.

Jag tänkte att: "I Sverige idag är det bara deckare som anses ha allmänintresse och som förlagen kan göra pengar på. Jag lyssnar istället på den delen av omdömet som säger välskrivet och engagerande." Jag vet att det finns många, särskilt kvinnor, som behöver läsa min bok. Om den inte är publicerad kan de inte hitta den. Därför bestämde jag mig för att ge ut den själv. Helt utan vinstintresse. Faktiskt bara av mitt goda hjärtas skull. Det finns tydligen folk som gör sådant, men vi är kanske inte så många som man vill tro. (Så, en klapp på axeln till mig själv, det kan man behöva ibland.)

Jag har alltid vetat att jag gillar att skriva, men att skriva klart den boken fick mig att inse att jag sitter på så många fler historier. Sanna och uppdiktade. Jag måste få skriva mer! Det har blivit som ett gift. Jag mår jättebra när jag skriver! Om jag håller min tidsram, så ger jag ut nästa innan årsskiftet. Också den på eget förlag. Vem orkar vänta på att de etablerade förlagen ska ge en refusering?

Jag vet att det är många därute som inte tror sig om att kunna avgöra om deras manuskript håller för utgivning och som väntar på att få bekräftelse från ett större förlag. Men: De flesta får vänta förgäves. Om man tycker sig kunna avgöra om en utgiven bok är välskriven eller inte, intressant eller inte, ja, då tror jag också att man ska lita på sin egen känsla inför det man själv har skrivit.

Jag har fått översvallande positiv kritik för min bok och nu köper bibliotek efter bibliotek in den. Herreguuud vad härligt! Nu hoppas jag att den kommer att göra lite nytta för förtvivlade kvinnor som fastnat på olika sätt. Eller bara läsas som den fasansfulla berättelsen den är, som en modern Inte Utan Min Dotter, men mellan två västländer.

Ska lägga upp den här på bloggen också. Note to self: inte glömma!

6 kommentarer:

Sofie sa...

Jag har beställt!

Hanna sa...

Åh, vad kul, tack!

Sara Wickenberg sa...

Den nya tekniken som gör det lättare för privatpersoner att själva ge ut sin musik, eller i det här fallet litteratur, har visat sig ge ett rejält uppsving för kvinnliga konstnärer. Jag har aldrig tidigare kunnat hitta så mycket (bra!) musik skapad och framförd av enbart kvinnor.

Det är uppenbart att män tidigare stått i vägen för kvinnors framgång genom att de suttit på maktpositionerna. Tänker på 1800-talet då många kvinnor skrev under manlig pseudonym för att kunna ge ut sina böcker.

Hanna sa...

Ja just det ja! Jag var på en föreläsning med Maria Sveland för ett tag sedan och hon pratade om just detta. Att vi kommer att få se många kvinnliga författare äntra scenen framöver tack vare detta. Bra att bli påmind.

Carita sa...

På min hemsida www.debutsky.fi berättar jag varför jag ger ut på eget förlag.
Mina erfarenheter är rätt lika dina. De två stora förlagen i Finland tackade nej. Söderströms svarade artigt efter fyra-fem månader. Av Schildts fick jag aldrig svar... vilket jag tycker säger en hel del om ett förlag... SÅ många manuskript får de nog ändå inte i Svenskfinland.

Skickade också andra boken till Sverige och fick snabba, artiga svar med "välformulerat" osv "men just nu är vår kvot full" eller "tror inte boken väcker intresse i Sverige" osv.

Men so what! Man hittar läsare också då man ger ut på eget förlag. Och man hittar många nya vänner på bloggarna!

Hanna sa...

Carita: Du kanske redan vet detta, men jag har sett att det finns flera stipendier att få för den som skriver på finslandssvenska. Eller, på svenska men i Finland. Sedan tror jag som Sara påpekade, att fler kvinnor tränger sig fram nu. Jag tror helt och fullt på de små förlagen!